något som är läskigt är när tanken
"om tjugo år, hur ser jag tillbaka på den här tiden då."

följt av
"finns dagens viktiga personer kvar i mitt liv? på något sätt, eller är de bara underbara minnen."

läskigast av allt är ändå när man bara vips snubblar över en helt enormt underbar människa
och vips kan den försvinna lika fort
jag tror det är därför jag har sådan separations ångest.
jag vill göra så mycket det bara går av den lilla tid man kanske bara får.
inbillar jag mig iaf..

...fast om jag tänker efter så är det bara tre personer tidigare i mitt liv som verkligen fått mig att gråta vid eller strax efter ett vi ses. (nu är de fyra)
eller rättning
tre personer tidigare som haft den effekten på mig så pass kort tid efter att jag lärt känna dem.

jag känner mig typ dum som sitter och panikar över att jag kanske inte känner folk om tjugo år.
jag menar det är ju livet att folk kommer och går.
men i guess, att det blir jobbigt när det kommer till betydelsefulla personer.
konstigt vore det väl annars, eller?

men anyho, borde leva lite mer i nuet och bara vara nöjd med det som är.
fast jag inbillar mig att jag ändå är rätt bra på det,
bara mitt huvud som kommer in på framtidsspår ibland

har tanken om att personer som är så starka för mig alltid kommer finnas kvar iaf litelite, på något plan.
jag hoppas verkligen och innerligt det

----

och joel
du borde lyssna på upcdowncleftcrightcabc+start
att jag inte tvingade på dig dem nu när du åkte hem
jaja om inte annat så har vi något att lyssna på någon kväll med te när du kommer ner igen :)