jahajaa
då ska jag försöka mig på en utvärdering av polen.

dit
lördag den 10 oktober

hem
tisdag den 20 oktober

start i krakow, faktiskt asnice.
fint, fantastiskt umgänge, en viss stress, lite regn och dis men bra.

fortfarande i krakow, och måndag kväll (trodde det var tisdag men med närmare fundering har jag insett att de började uder måndagkväll)
smög känslan av att det var för mycket folk och att allt bara var jobbigt över mig.
och ja vad hade jag haft för sömn.

natten mot fredag, cirkus 4-5 timmar. (men vad gör man inte för trevliga kvällar med trvligt sällskap)

natten mot lördag, sov väldigt bra när jag väl sov. dvs när jag inte störde mig på min bråkande mage.

natten mot söndag, första natten i krakow. vi kom väl fram till boendet mellan tolv och två på natten. minns inte så exakt. sen upp vid åtta. inte optimalt för en liten mimmi. särskilt inte med en massa stress i huvudet.

resterande nätter fick jag ändå till det så att jag hade möjlighet till åtta/nio timmars sömn. men nje de hjälpte inte mig så mycket.
nu i efterhand så kommer jag itne ens riktigt ihåg när min nedåtgående sprial började eskalera.
men onsdagen är rätt given.... ett sånt sammanbrott har jag nog aldrig haft, inte när de varit folk i närheten iaf.

jag började med anteckningar i min almänna skrivbok som inte skulle vara till för att spy ut tankar i under fredag kväll. så man kan nog säga att jag trodde att allt nått botten då. HA!
men då skrev jag iaf en del om att jag började känna igen en hel del gamla mönster i mitt beteende från när jag mådde som värst.
skrev om hur jag känner att jag tvivlar på mig själv som person och människa. tankar på om jag verkligen kommer klara ett liv utan antidepresiva medel and so on...

sen blir det ännu ett starkt avsnitt om nedklankning på mig själv och hur jag lätt bara tar illa upp/blir sårad av allt och inget. mestadels absolut ingenting. det är nog det jag stör mig mest på när jag mår dåligt. jag blir så svår. men jag visar det inte. eftersom att jag vet innerst inne att de bara är töntigt och total idioti att bli så sårad över en sån små sak.

sen fölt jag runt rätt hyffsat. utan större samanbrott.

förutom under måndag kväll då jag nåtte botten av botten.
verkligen tillbaka i tankesättet för två år sedan och då blev jag pårikigt rädd för mig själv.
text formulerades om tomhet och oviljan att leva som översvämmande mig.
de där allt för bekanta tankarna som, äh de gör väl inget om jag blir påkörd under min promenad på den mörka landsvägen, eller att tåget skulle råka träffa mig. det kändes som en super ide att somna på bänken där i regnet helt huttrandes. jag menar jag skulle inte bry mig.
hjälp!
men de finns ju den där rösten som tänker på alla andra. de som skulle sakna mig. mamma mfl.
plus att jag skulle inte kunna utsätta j för en sån sak. jag är inte så elak, det finns inte.

men ja det var väl någon typ av sammanfattning, iaf de jag kommer ihåg av tragiken. sen var det faktiskt en hel del fina stunder.
några som blev benämda bäst ever (fint när andra tar efter ens uttryck ^^)
men återvända till polen, oh ja!

----

under flygningen ner så sa j något rätt så.... jag jag vet inte hur man ska kategorisera det.
men det var något i stil med att:
"om man någon gång ska krasha med ett flygplan så ska det nog vara nu. med stil i ett rosa flygplan och bra sällskap"

sen nu när vi flög hem så kändes det bara helt klockrent att dra en paralell till citatet

"and if a ten-ton truck
kills the both of us
to die by your side
well, the pleasure - the privilege is mine"

det kändes bara så passande, sant och rätt!