mönster mönster mönster...

jag tappar all energi,
känner mig ofungernade i samhället,
tankarna går på högvarv
och
jag simmar i en svart bäck av olja med mot stark ström som drar mig nernerner

övertygelsen om att alltid fastna i dessa mönster,  dessa destruktiva mönster.
finns starkt i mig.
alla idiotiska mönster som bara raserar och förstör allt jag försöker ta på mig eller som jag försöker klara av.
jag tror jag är dömd att sakta bryta ner mig själv tills jag inte orkar mer.

och insikt nr ett slår mig.
det är bara mitt fel att allt blir som det blir, det är JAG som låter saker och ting, tankar, fylla mig och begränsa mig. bara jag och jag vet ju om det. men jag kan inte hejda det.
and i hate it!!

sen kommer insikt nr två:
såhär känner jag varje år i slutet av november, det slår aldrig fel.
jämtjämtjämt

dessutom så verkligen hatar jag att alla hela tiden ska bry sig så jävla fucking mycket och fråga hur det är, krama mig och klappa på mig.
det blir inte bättre!! nej snarare tvärt om.
det blir värre!
jag menar: jag blir något det är synd om, något som folk måste ta hand om. jag blir inte en person.
och jag vill inte vara något det är synd om och som man måste ta hand om.
för det är itne det minsta synd om mig och jag klarar mig själv.

sen finns det ju undantag i personer som får bry sig, självklart.
men inte hela världen/klassen
det är bara en som är solklar i bry sig kategorin och en "möjligen kanske"

och idag föddes återigen tanken på att hoppa av.
denna gång starkare än någonsin.
om det inte var för att vi redan köpt indien biljetter så hade jag nog gjort det. dessvärre.

som det känns nu så tror jag inte att jag kommer ta mig igenom åter med ett starkt psyke.
de känns som att de snart är helt nedbrutet.

känns löjligt att skylla på de där skumma i klassrummet som jag kallar energi.
jag vill tro att allt sitter i mig, men eftersom de ger mig ett så pass stort obehag så kan det säkert mycket möjligt bryta ner mig atom för atom, och att den lilla skadan gör att jag blir så pass instabil att allt annat bara väller över mig för att jag inte orkar hålla tillbaka det.
men vad vet jag, jag bara spånar och svammlar.

så nu ska jag sluta
innan jag blir flummig eller något annat konstigt