...or more like always

jag blir så frustrerad på mig själv
det skulle vara praktiskt om jag bara kunde plocka upp mig och skaka lite vett i mig.

jag är så sjukt rädd för att bli sårad
så självklart åker fasaden upp
den enda fasaden jag kan leva efter

tillåter mig inte att känna något
för då gör det ont

även om jag är på den platsen jag är i mitt liv så har jag ändå krav på folk
eller inte folk
men jag kan inte tillåta mig själv att visa de kraven
eftersom jag gör det omöjligt för andra att ställa samma krav på mig
så jag finner mig i det

jag dör inombords
men finner mig i det

 i ignor
jag såg inte
jag hörde inte

blundar
vänder andra kinden till och gråter floder i min själ
öppnar ögonen och är glad glad glad
och ignorerar

jag i ett nötskal

jag borde bli nunna och gå  kloster