...it crawls in my soul and my skin
my mind and body fills with panic
i just want it all out,
out from my mind, body and soul
p
a
n
i
c
it crawls
i dont know what to do with myself
it itches and crawls
i dont know where to place myself

ord - mig själv

det börjar bli jobbigt, en timme kvar tills jag ska vara på jobbet.
det är svårt att förklara paniken och obehaget jag känner för att fara till de där stället.
det är så totalt och enormt påtagligt.
luften känns som vatten, eller ännu tjockare. kräm.
försök andas kräm så trögt känns det för mig.

rastlösheten och känslan av att inte kunna sitta still är ännu mer överväldigande.
panik är nog bland de värsta i känsloväg jag vet.
eller inte paniken i sig utan mer att vara fast med ett obehag, verkligen fast.
de finns inte ett uns av möjlighet att bli fri, att fly.
de bara ligger där och bygger upp mer panik och mer flycktkänslor för varje sekund.
tills det brister. för du kan inte fly från paniken i din egen kropp.
det är en fysisk omöjlighet

---

de mest irriterande just nu är att jag mår jätte bra, egentligen.
det är bara tanken på att måsta gå till de där jobbet och försöka tygla oron
och att försöka hålla ihop och inte falla ihop till en ofungerande, gråtande liten hög
jag blir ett nervvrak

---

50 minuter kvar

---

vet inte om jag klarar det här

eller frågan är ju snarare är det rätt att måsta ha det så eller är det rätt att sjukanmäla sig?
enligt mig är det en feg utväg
men är så förrvirrad nu så vet inte om det verkligen är det eller bara mina tankar som skapar mer ångest
så jag kan känna mig som en ännu sämre människa och få ännu lite mer ångest och ännu lite mer panik
ond cirkel?! skojar du

och som sagt jag mår bra