just ja min ah det kanske kan vara så här tanke.

det känns lite som att jag av någon anledning "försöker kompensera" "energi nivån" i klassen.
jag menar:
de flesta är oftast jätte positiva, peppade, super trevliga och bara underbart bra människor.
så för att balansera (vet inte vad man ska kalla det, men som jag tidigare skrev "energi nivån". (dåligt ord men äh)) blir jag låglåglåg, så låg jag bara kan bli.
detta grundar jag på att jag kan komma till skolan ändå lätt i sinnet (okej astrött och i zombie tillstånd) men ändå lätt i psyket och sinnet.
så vips kliver jag in i klassrummet och får tio tons stenen över mig direkt och bara dalar i nivåer i raketfart.

det låter helt sjukt, i know. lixom hur kan det vara möjligt att jag per automatik reagerar på det sättet.
när jag kom på detta kändes det så klockrent och ja så måste det vara.
det är för mycket positivitet så jag "måste" kompensera genom att bli deras totala motsatts. (det är iaf så jag uppfattar mig själv)


fast anyway just nu känns allt det där så låååångt borta. nu existerar bara saknaden och tomheten (på ett fint sätt). att gå runt och inbilla sig att man känner en underbar kram, med fantastisk värme och få tiden att stanna effekt.
tänka på alla fina stunder, känslan av personen (själen, närhet, händer, hud och allt där emellan)
och insikten om hur mycket personen betyder växerväxerväxer
tills den rinner över och jag står kvar utan att fatta hur mycket mer det finns. huvudet och själen försöker förstå storheten men det kommer inte ens i närheten.

just nu är saknaden bra, även om jag skulle ge det mesta för att få vara på samma plats som dig i världen.
bara andas och lyssna på hjärtslag