jag blir knäpp på mig själv
alltid när jag blir som jag är nu
vilket är typ, saknandes och full av ensamhets känslor
och det enda jag vill är att få ett fint sms (eller likande (något fint som får mig att bli glad och må bättre))
vilket jag aldrig får.

men inte ger jag upp för det, utan då skickar jag själv ett sms om random sak
bara för att jag vill ha ett livstecken tillbaka
men många gånger ger inte det något heller

vilket då slutar med att jag mår ännu sämre och känner mig ännu mer ensam
och sen bygger jag upp värsta dramat i huvudet
och allt blir bara pankaka

--

sen finns gångerna då jag erkänner att jag har det jobbigt.
inte rikigt hur jobbigt, för det finns inte.
men bara att jag erkänner att det är jobbigt är en stor grej för mig.
och sen när jag får svar som bara blir helt fel i relation till den person jag är.
då blir det bara svårare att erkänna att jag faktiskt har det astungt.

fast de jobbigaste är väl att svaren jag får egentligen bara är sager som personen säger för att få mig att må bättre.
men jag gör inte det, snarare tvärt om.
för det känns som att personen inte känner mig, egentligen.
att personen inte förstår det minsta.
och jag känner mig ensamast i världen återigen.

jag är för känslig
men det låtsas jag inte om
för då finns det inte, eller hur var det