det finns nog inget som är så förödanade som tankarna i mitt huvud

jag måste sluta förvänta mig att folk ska reagera och fungera som mig

bara för att jag tänker konstantvarendasekundallthetime på personen
saknar och vill bara dö för det är 121 förjävliga mil mellan oss
det enda jag vill är att bara ha någon typ av kommunication, bara för att lugna ner mig
men jag vågar inte höra av mig mer för då känner jag mig som en stalker
jag vill inte visa mig så sårbar som jag faktiskt är just nu
vill inte visa att jag faktiskt verkligen skulle behöva personen

kankse mest för att jag vill inte att personen ska må dåligt över att inte kunna finnas på det sättet för mig
då är det lättare att jag mår dåligt

nackdelen är ju bara att jag får massa idiotiska tankar om tvivel
tviveltviveltvivel
alltid ska det vara tvivel i mitt huvud
när personer som betyder så starkt för mig är onåbara pga distans
jag förvandlas till ett litet osäkert barn

suck :'(