såhär lagom mitt i natten har jag drabbats av ett jag-är-ensamast-i-världen anfall.
jag vill inget hellre än att bara ropa på hjälp.
men vem ska jag ropa till. de mest självklara valet är inte så självklart längre.
då det verkar som att personen inte vill ha mig i sitt liv längre.
eller hur ska man tolka det när den man anser vara ens närmaste vän bara vänder på en femöring och blir totaldissig.
iaf så har det gått drygt ett havlår, ironiskt nog lika lång tid som jag han vara vän med personen.
sen vi sågs, verkligen sågs och pratade, umgicks. annars har vi sprungit in i varnadra sådär ytligt och som hastigast.
så nu känner att jag inte kan betrakta personen som en vän längra. hur ska man annars ta ett halvårs tystnad?

sen finns det några till möjliga personer, men den ena är i thailand och två är i uppsala. eeeem liiiite svårt för dem att komma hit. njä skojar du!
finns några till långt borta folk, men som sagt långt borta.

fast även om någon av personerna skulle vara nära nog att bara säga hej kom hit till,
så har jag tappat bort min telefon.
ringa är då inget alternativ, plus att sitta och hoppashoppashoppas att någon bara råkar logga in på msn kl 04 på morgonen.
det känns rätt så dödsdömt.

så istället för att säga hej kom hit till någon sitter jag och skriver massa nonsens på min blogg bara för att då känns det ändå som att jag pratar med någon, även om det bara är mig själv.
i mitt huvud.
det är ändå en röst som säger något "tillbaka"
oj vad jag känner mig patetisk
men jag vill inte att orden ska ta slut för då blir det tyst och då är jag ensam.
själv.
utan ord.
utan mening.
i ett kallt och kompakt mörker.
nej.
oh nej.
nu tog orden slut....

jag behöver en kram