...och det snurrar i min skalle

soundtrack: familjen

röra röra röra och ignorernade av mitt innersta väsen är nog hur förra veckan var och denna börjar lite i samma stil.
jag är så sjukt jäkla förvirrad.
vet inte om det är medicinerna som spöker eller att jag bara lurar mig själv.
borde fundera över det, men jag är rädd för svaret och koncekvenserna.
jag tror att jag börjat gräva mig egengrav och ställt in en äggklocka över min existens och när den ringer så begrvs jag i graven, död eller levande.
känn paniken.

annars kan man nog säga att panik är min starkaste känsla at the moment.
kände innan jag for till jobbet idag den där känslan av att jag bara inte kn vara i närheten av folk.
men min psykolog frågade mig en gång: men vad händer om du far till jobbet när du känner så?
idag fick jag svaret, jobba med isolernade saker i 35-40minuter sen spenderandes en och en halv timme på ett kallt mörkt golv inne på en av toaletterna. var bara tvungen att komma bort.
jag menar försök vara i en lokal där du känner dig både som en insekt som folk bara trampar sönder så fort de pratar med dig. eller som en hara mitt bland massor av varjar bara inväntandes deras attack på att få döda dig.
försök fatta paniken man får.
de kryper i varenda cell och alla sinnen är på helspän bara så att det går att fly så fort någon närmar sig.
det är sjukt utmattande kan jag säga.
slutade iaf med att jag for hem.
fuck! skulle ju inte ha fler karensdagar fram till jul.
ibland är jag bara så totalt värdelös och misslyckad.

sorry for the neg.
det är inte så farligt dåligt med mig som jag får det att låta, tror jag iaf

peace and love